maggie92

jag hatar mig själv ändå gör jag inget åt det. jag hatar pappa när han dricker ändå har ja inte avstånd från det utan följer bara i hans fotspår. jag låter folk trycka ner mig och behandla mig som skit men står kvar så det kan fortsätta. jag dricker för o glömma, röker för o bli lugnt ( vanliga cigg tro inget )..... ja låter folk göra saker med mig för ja är inte värld mer....



jag är inte värld mer än skiten under folks skor. idaag kände jag en glädje innom mig som jag inte kännt på en och en halv vecka. men den försvan. jag litar på¨folk... ingen kan vara dum, alla gör misstag. försöker finnas men räker inte till. allt är världelöst och onödigt. sakerna jag gör gör ingen glad. inte ens mig. förut blev jag glad av att finnas för mina vänner nu duger det inte. när jag inte orkar med för hela min värld rasat så är jag en dålig människa...  vet ej vad ja ska ta mig till. fortsätter detta ett längre tag kommer det inte gå... ja skulle sova tidigt idaag ja vet jag sade det men kan inte. mår illa vid tanken på mig själv. och har för mycket tankar. vad tycker folk igentligen om mig? ljuger dom när de säger det gillar mig bara för att inte såra?



hur man man äns tänka på en sådan som mig. försstår inte ens varför ja ens skriver här. är väl ändå ingen som läser om mitt patetiska liv. folk ledsnade väl efter någon vecka..... tänker stackars lilla emo/fjortis som inte har något liv.... men antar ja får leda med det eller ta livet av mig. undra vad som är lättast... ska ja  ta livet av mig borde jag göra det nu så familjen inte behöver vara sorgsna hela året utan att allt händer samtidigt tror det är lättare...



det känns som om ja är två perssoner. eller jag blev två personer näe jag var 14. då när min själ lämnade min kropp har den aldrig riktigt hittat tillbaka till mig. det är som att den där lilla flickan som var tyst blir bortstött av den brpkiga dumma som bara gör sig illa. den har inte plats för den perfekta sidan av mig. de två delarna glider allt mer ifrån varandra och vägrar sammarbete. tror de fick droppen vid metro mannen ( visa vet va ja menar ).... då stod inte den snälla ut längre och gav sig av för gott... känns så i alla fall. jag vill vara liten igen. kunna krypa upp i mammas famn... gråta ut och få sova en stund. somnen är som bort blååst... den finns inte kvar...



ju längre tiden går ju längre bort försvinner jag och mina sidor från varandra. mina tankar lämmnar kroppen och vill ej finnas kvar. jag fryser så ja skakar är rädd för vad som ska hända. vad jag kan göra mot mig själv. men ingen tar mina varningar på allvar ingen förstår. vad måste man göra för o bli tagen på allvar?!? jag ger upp lägger mig ner för evigt... spelar ändå ingen roll. jag är ändå inget annat än en nolla, världe löös och misslyckat liten hoe... det rullar som en reklam skyllt i pannan på mig. klarar inte ens något så änkelt som grammatik och rättsvatning... patetiskt.



jag är inte ens värd att höja blicken och möta dina ögon... förstår inte hur en ända killes ord kan röra upp allt det här men det gick.... allt gicck ur mig och nu förlorar jag det. nu finns det ingen återvändo nu är det över... jag ger upp...

ska väl fortsätta smsa och se tv och somna bort åt morgonen............