maggie92

snart vet jag faan inte vart de här kommer att sluta.
men nu vet jag i allafall att min pappa inte vill ha mig.
jag smsa honom i går och sa hur jag kände och att han
fick bestämma om han ville se mig mer. det ville han inte.
när han kom för att lämmna mina grejer som jag haft hos
honom sa han inte ett jud. kollade knappt ens på mig.
jag brytsner sakta ner bit för bit. jag orkar inte mer.
ingen i min närhet tyckt fatta hur alvarligt detta är.
jag kan inte heller säga det. jag är för svag för feg.
jag älskar min pappa mer än allting i hela världen,
skulle aldrig klara mig utan han men nu måste jag försöka.
jag vet inte hur länge jag orkar och jag vet inte heller om jag
vågar släppa någon in på mitt liv. hur vet jag att perssonen
kommer att stanna. om den jag älskar mest av alla lämmnar
mig. hur vet jag då om någon anna stanar? är det fel på mig?
känner mig obetydlig och äcklig. kjock och ful. oälskad...
vet inte längre vad jag ska göra. har inte lust med något. bara
för att jag bor hos mamma så lämmnar han mig. jag svek homom
jag vet. jag har ångest och kan knppt sova på nätterna.
jag vet att jag gjorde fel, borde inte flyttat i från honom.
vem skulle liksom finnas där för han? allt är bara mitt fel.
precis som han i bland sakt och många andra " jag kan inte göra något rätt.
jag klarar ingenting, är helt inkapabel och misslyckad." det är vad de flesta
tycker om mig. så jag kan ju lika gärna gå och ta livet av mig nu.
för alla lär lämmna mig... alla lär försvinna. sakta sakta en i taget....
bort bort, de gör allt för att bryta ner mig bit för bit. elleminera mig.
de vill slippa mig för gott. jag kan göra deras börda lättare....
 
Kram Maggie