så skönt
jag står på plattformen till tunnelbanan...
hade inte tänk tanken innan den dagen men fick ett sådant sug i magen...
när tåget kom stod jag på den vita kanten och såg hur de närmade sig,
va skönt de skulle vara att bara tippa över och ramla ner på de svala spåret
med snön på. sedan bara blunda och låta tåget köra över min avslappnade kropp.
jag vaknade till och kände vindpusten från tåget när de körde förbi.
min kropp svajade till och jag fick ont i kroppen.
hur kunde jag tänka den tanken?
de gnagde i mig hela tågresan.
jag ville ramla ner men samtidigt inte.
jag är rädd för att stå på plattfomen, jag är rädd för att ramla och att
den kännslan ska bli för stor.
en dag kanske jag inte bara stannar i tanken och drömmen om att våga,
en dag kanske jag just ramlar ner och då kan jag inte ångra mig.
det känns som om denna dag är närmare än jag tror villket skrämmer mig!
hur ska jag göra för att slippa denna ständiga oro?
jag kan inte ta bussen överallt........ 
jag är fast i mitt eget våld av mörker,
ett mörker jag skapade när jag bodde hos pappa,
jag kommer inte låss,
jag vill slå mig fri men hittar inte styrkan,
hjälp mig någon!
hjälp mig att finna styrkan och kraften!
att finna något bättre...
människor runt mig ser den snälla, fina glada..
jag ser den sorgsna, arga, förtvivlade,
den som försöker slå sig fri.
den som vill försvinna
men inte kommer någon stans!
innuti är allt mörkt men utanpå ljust och fint!
det är ett snydd mot folk..
ingen får se,
ingen får höra...
allt är bra, allt är fiint!
någon gång ska även jag bli en ängel som alla andra!! 
