maggie92

kan jag aldrig göra ett ända bra val i livet?
allt jag gör blir fel. hur jag än kämpar, vad jag än gör så blir det fel.
så jävla världelöst. jag borde stå för mina handlingar sade en persson till mig
för några dagar sedan. frågan är bara. hur långt man är berädd att gå. skulle jag stå för
mina handlingar skulle jag vara död vid det här laget. eller stå på en gata inne i stan just nu.
jag vet inte hur pass mycket mer jag orkar. var blir allting bara fel? jag är rädd för att bli lämnad och
istället lämnar jag. jag berättade för dig vad jag var rädd för ändå lämnar du mig. utan mina vänner och
min familj skulle ja ha slutat kämpa för länge sedan. skulle jag få bestämma skulle jag gör det nu. för jag orkar
inte göra fel på fel på fel. någon gång måste man inse att man är en usel människa. visst är det så? visst
måste man ta steget och se sina dåliga sidor och förändra dem? jag har försökt. jag försökte ändra
dem för min skull och folk i min omgivning. försökte se mina brister så du skulle ta mig tillbaka,
ändå står jag här själv. jag har vänt ryggen mot min omvärld och vill inte längre ha hjälp,
jag orkar inte ståemot allting. jag gjorde allt för att inte bli ensam kvar, utan dig.
jag klarar inte av att stå någon nära. blir rädd av närheten och drar mig,
tillbaka in i mörkret där min trygghet finns. ändå saknar jag er alla.
alla runt mig har givit mig kraft att orka, alla har funnits och
velat hjälpa mig upp. ändå sviker jag er genom att
falla tillbaka och tappa modet och ge upp,
förstår inte att ni står ut med mig,
man kan inte va mer usel
och världelös
än vad
jag
är,
vad är
vilja, hur finner
man sin inre styrka
för att orka kämpa? har
jag någon? finns den där?
jag vill fortsätta leva. jag vill växa upp
få ett jobb, barn, se dem växa och lära sig.
jag vill ej lämna mina vänner, min familj. ändå
orkar jag inte kämpa. är jag en usel människa då?
är jag så dålig att jag helt enkelt bara borde ge upp för
att alla bara ska sörja ett tag och sedan få ett lättare liv utan
mig? jag hade en kompsi än gång. som bettydde allt för mig, jag
gjorde mitt bästa för att hon skulle gilla mig och för att finnas till hands
för henne när det behövdes. ändå räckte det inte till, ändå svek jag henne,
jag fanns inte för henne när hon behövde. jag la bara över min skit på henne fast
hon hade nog själv. hur usel får man bli. jag har en massa vänner som jag älskar men
på något sätt har jag svikit dem alla. jag har inte funnit som ja borde. varför kämpade jag inte?!?
förlåt mig alla jag borde gjorde mer. jag borde funnits lyssnat och hjälpt er mer. men jag är för svag.
helgen som var gjorde jag mitt livs största tabbe, jag svek en av mina allra bästa vänner, jag
gjorde bort mig så totalt. kommer aldrig förlåta mig själv. en sak jag inte förstår och aldrig
kommer förstå är varför jag inte kan sluta gör misstag, så fort allt börjar bli bara och
jag tror jag har ett slut på allt mörker faller jag tillbaka. människor har de värre jag
vet. jag borde sluta klaga, varför gör jag då inte det?!? jo då är det ju så att jag
har ju ett problem. ennu ett uselt misslyckande från min sida. jag är helt
misslyckad. varför kunde inte min familj få ett normalt barn, istället
för ett missfoster? ibland önskar jag bara att jag skulle somna
och aldrig mera vakna. att jag aldrig skulle ha funnits. då
skulle ingen ha träffat mig, jag skulle aldrig ha sårat
någon. vore inte det lättare? jo det tror jag. men
nu går inte det så den tanken går inte att
uppfylla. man får helt enkelt gilla läget.
någon gång kanske det blir bra
och jag kan ha mod och
ork att be alla mina
vänner och min
familj om
förlåtelse.

<3




förlåt:


Familj:  Anna, Anneli, Tony, Mickael, Gunilla, Farmor, Farfar, Peter, Clara, Elvis, Love, Mikaela, Morfar, Ulla-britt, Bosse, Christina, Malin, Soffi, Adrian, Matts, Mia, Daniel, Anna, Johan m.m

Vänner:  Sandra. H, Sandra. B, Sandra. E, Sandra. S, Alexander, Johan, Lisa, Johanna, Fredrick, Lizzi, Cattis, Daniel, Tobbe, Ida, Mika, Kenny, Jenny, Amanda, Dali, Jannice, Josefine, Ina, Kim, Mikaela, Patrick, Jonas, Ronni, Robin m.m
men även ett stort tack till alla förstående klasskompisar och lärare på Qvarnholmenskola.

speciellt till: 

Karin      Magnus     Lotta     Marie       Lena     Vanja