maggie92

jag tror aldrig att saker i livet bara händer av en slump. det vi är med om under vår livdtid har en tanke, en mening. det som händer oss nu kan vi ha nytta av senare. det gäller bara att bearbeta sorg/saknad/ensamhet och lämnad så att vi kan använda det i jobb, skola, vänner eller varför inte innom familjen?!? jag har varit väldigt öppen med vissa saker i  mitt liv och de tror ja har varit bra för min innresorg samtidigt som mina vänner fått en ny kunskap i sina liv. de har lärt sig hur de kan finnas, stötta och bara hålla om. men även att de måste ta avstånd för sin egensäkerhet för att ej själva gå under. jag tror aldrgi sorg och jobbiga tider kommer ensamma. utan prescis som efter regn kommer solsken tror jag att efter sorg så kommer  klädje, kärlek och ömhet. jag pratade om livet och allt de som händer i det på ett möte ja hade idaag. där ja kom in på vad ja skulle missa om jag dog. de första ja skulle missa var att kunna få barn. att känna samhörigheten med någon. att någonser upp till en. någon som man får lära och vårda på ett kärleksfullt sätt. men även en sak till ja sa ja skulle missa var alla lärdommar som finns i livet. jag skulle inte lära mig allt de som står skrivit i mitt öde, om sorg, förlust, saknad, ensamhet, och död. så varför ta ett slut på ett liv som kan få en bättre vändning. kanske inte nu på en gång. men man måste våga tro på en förbättring för att den ska komma. man kanske inte kan blicka framot nu. men de kommer. så sakterliga så kommer det komma en ljusare tid. =) 

så ta de lugnt saker har en lösning och efter regn kommer solsken jag lovar. =) 
jag är själv en kritiker men jag vågade börja tro. efter ett tag vågade jag åt minstonde släoppa fåglarna fria och TRO... 
jag trodde jag skulle få hjälp, jag vågade be om hjälpen att komma från pappa. det var ett steg på vägen och nu så sakterliga klättrar ja på en stege i mitt liv för att ta mig upp. det kanske inte går så fort och jag faller ofta tillbaka. men så är det med lärdommar. ett steg  upp två tillbaka. man får kämpa och ibland kanske man faller till botten igen. men då vet man redan att man varit där uppe en gång och att de går igen. man måste bara tro och kämpa. hevda sin rätt att leva och få kärlek och omsorg precis som alla andra. men nu ska ja sluta skriva häär och gå och ha kul för jag lever nu och kanske inte om 100 år. liksom man vet aldrig vad som händer så ta varige daag som den kommer och lev i nuet. man kan aldrig lära sig för mycket........ =) 

Många Kramar frååån er Magdalena.... "Jag lovar att jag ska ta migg upp! vet ej när, vet ej hur men upp ska jag hur lång tid det en tar"