maggie92

ni som inte har det såhär eller har svårt att sätta er in i andras situationer kommer kanske ha jätte svårt att förstå det här eller ens fatta varför jag klagar... eller inte klagar men blir så pass sårad av det. min pappa är en stor del av mitt förflutna och mina problem idag. tror aldrig han insett det och jag kommer nog aldrig bli tillrekligt stark för att berätta det heller. jag älskar han mamma och anneli utöver allt annat i hela världen... dom är de som hela tiden finns runt mig. men liksom jag vill hata pappa eftersom jag av någon anledning fått för mig att de skulle bli lättare och att jag aldrig skulle bli lika sårad då.  jag saknar min pappa varige dag så otroligt mycket och det är så många gånger jag ångart att jag flytta även om jag vet att jag har det bättre här.. så liksom saknaden och sorgen över att träffa pappa så sällan den tar så hårt. jag vill ju så gärna finnas hos både mamma och pappa men det går inte. saknaden av omsog och kärlek jag inte får av pappa och inte någonsin fått är enorm. hade jag bara så fått en dags omsorg kramar och höra att han älskade mig och saknade mig så skulle jag klara mig i år framöver. för de värmer så oerhört mycket.. jag skicka ett sms till min pappa idag där jag skrev att jag saknade honom. svaret löd:

"lugn efter helgen så har det gott över... "

liksom ne det gör de FAN inte. för så fårt vi skiljs åt igen så börjar den nya oron. oron för när ses vi igen? har jag var duktig. vart du stolt över mig? allt finns hela tiden där. ångesten för att inte ha dugit. eller varit dålig på något sätt. att du tycker jag är i vägen eller liknande. det finns hela tiden gnager. samtidiggt som ja vet jag mår bättre utan den. men jag älskar dig för mycket för att bara släppa allt. och eftersom du aldrig säger du saknar mig eller att jag är duktig hur ska jag veta?



ÄLSKAR DIG PAPPA <3