maggie92

jag vet inte varför men det händer alltid. så fort jag tror livet ska bli bättre går det under i gen. det är som om de glada i mig aldrig funnits. och så fort den underbara kännslan av att få älska något kommer så lyckas jag skrämma ii väg den jag älskar. mitt humör och mitt dtörda behov är ett problem jag jobbar på det men jag har inte tiden. när jag klarar mig ur detta kommer alla ha lämnat mig. jag fattar inte hur min själ skunde lämna mig. den har varit borta i ett år. den sitter på min fönsterbräda o ler så fort den mins. den ser bilder, känner lukter. allting är som en enda lång film som inte går att stoppa. den spelas upp varige kväll. jag prata med min kurator i dag och de första hon sa efter allt hon fått veta av alla andra var. "jág fattar inte allt du klarat dig så läänge som du gjort, hade jag vart du hade jag inte funnits nu". fan va GLAD jag blev. äntligen någon som fatta hur det var. hade det aldrig varit för sandra o lisa hade jag inte klarat det. och de sa jag till henne. jag fattar inte ens själv att jag lever. hade jag haft de som jag vill hade jag varit död nu. jag ska försöka samla kraft att orka ta mig upp ur skiten igen men håller två dagar max sedan är jag tillbaka på ruta ett. jag kan inte sova på nätterna likosom klockan e fan 00:28. jag är rädd för att lägga  mig. alla ansikten luker och kännslor som fyller rumet de tar över mig som om jag e besatt. önskar man kun de gå i skoan på nätterna o sova på dagarna. men det går ej. JÄVLA PISS. måste spva snart ska upp vid. 6 i morron om jag kommer upp ur sängen förstås.. så antar jag ska sova.. skriver mer någon dagframöver...


KRamar Magdalenaaaaaaaa........................

nu e klockan snart ett.