ååå skola nu i gen..
nu har det varit lov vecka nio... jag var sjuk hela vecka tio och fick ba ligga hemma och slappa... inget fel på det...
men nu vecka 11 då måste jag så klart till skolan... pallar inte.. vill ba va hemam ta det lungt slappa.... slippa allt..
jag orkar liksom inte, det blir bara för mycket i bland... skola, läxor, ligga efter, jobba, föreldrar, tjat, polare och pojkvännen. vem gör man sig av med först? vem blir kvar längst? det är nog dem enklaste frågorna. killen blir nog kvar längst för honom älskar jag ju. men sedan då? vem blir först skolan eller föreldrarna? hmm, blir nog mamma oxh papap för dom tjatar om skolan såå då blir det lungnare där. sedan försvinner skolan och sedan polarna och sisst min helt under bara kille som alltid finns där. tillomed mer än vad mina vänner gör. och ändå trodde jag att det var dom som skulle finnas för en mäst av allt. men men alla kan ha fel i bland. =)
men när jag ändå sitter här och tänker på hur allt har varit och hur det är och kommer bli så kan jag inte låta bli att fundera på hur det skulle varit om jag inte hade kille och jag bodde någon helt annan stans inte kände dem jag känner och inte hade några syskon utan det bara var jag och två föreldrar.. ( inte dm jag har nu) utan helt nytt liv. skulle man känna som man känner? skulle man ändå villja ta livet av sig allt för ofta? för även det perfektaste livet kan väll vara tungt i bland, det kan väll hända att man inte orkar leva ändå? utan att den ända lösningen men ser är att hänga sig, sjuta sig eller varför inte hoppa framför ett tåg. sakerna är så lätta att göra. varge morron åker jag tunnelbana till skola varför inte då bara ta ett enkelt litet steg ut, hoppas att man dör. men samtidigt vill man inte lämna sina älskade. sina polare som kanske inte alltid finns där men dom finns, sin familj som kanske inte alltid är dom man vill ha där eller som man bråkat med men dom är ändå ens familj, killen ja vad ska man säga han finns där hela tiden han älskar en och man behöver inte vara orolig men sedan då? skolan ja det är väll ett ställe där man slipper allt hemmifrån. man kan komma i väg och träffa andra vuxna som även om dom är ens lärare så kan man prata med dom, det sorliga är bara att alla bra lärare alla lärare man kan prata med slutar..... men men.
kramar Maggie
men nu vecka 11 då måste jag så klart till skolan... pallar inte.. vill ba va hemam ta det lungt slappa.... slippa allt..
jag orkar liksom inte, det blir bara för mycket i bland... skola, läxor, ligga efter, jobba, föreldrar, tjat, polare och pojkvännen. vem gör man sig av med först? vem blir kvar längst? det är nog dem enklaste frågorna. killen blir nog kvar längst för honom älskar jag ju. men sedan då? vem blir först skolan eller föreldrarna? hmm, blir nog mamma oxh papap för dom tjatar om skolan såå då blir det lungnare där. sedan försvinner skolan och sedan polarna och sisst min helt under bara kille som alltid finns där. tillomed mer än vad mina vänner gör. och ändå trodde jag att det var dom som skulle finnas för en mäst av allt. men men alla kan ha fel i bland. =)
men när jag ändå sitter här och tänker på hur allt har varit och hur det är och kommer bli så kan jag inte låta bli att fundera på hur det skulle varit om jag inte hade kille och jag bodde någon helt annan stans inte kände dem jag känner och inte hade några syskon utan det bara var jag och två föreldrar.. ( inte dm jag har nu) utan helt nytt liv. skulle man känna som man känner? skulle man ändå villja ta livet av sig allt för ofta? för även det perfektaste livet kan väll vara tungt i bland, det kan väll hända att man inte orkar leva ändå? utan att den ända lösningen men ser är att hänga sig, sjuta sig eller varför inte hoppa framför ett tåg. sakerna är så lätta att göra. varge morron åker jag tunnelbana till skola varför inte då bara ta ett enkelt litet steg ut, hoppas att man dör. men samtidigt vill man inte lämna sina älskade. sina polare som kanske inte alltid finns där men dom finns, sin familj som kanske inte alltid är dom man vill ha där eller som man bråkat med men dom är ändå ens familj, killen ja vad ska man säga han finns där hela tiden han älskar en och man behöver inte vara orolig men sedan då? skolan ja det är väll ett ställe där man slipper allt hemmifrån. man kan komma i väg och träffa andra vuxna som även om dom är ens lärare så kan man prata med dom, det sorliga är bara att alla bra lärare alla lärare man kan prata med slutar..... men men.
kramar Maggie
Kommentarer
Trackback
