maggie92

livet är som att gå på kål, man måste ha sina knep för att ta sig förbidet...
och så är det väll. alla har sina egna knep för att ta sig förbi sina
problem. men frågan är.. varför har inte jag mina eget lilla knep. varför kan
inte jag ta mig förbi mina problem... okej jag har tagit mig långt på ett
år, jag vågade tillomed ta mig till ett ställe dit jag annars aldrig skulle
åkt. jag tog mig dit, satte på ett leände men i självaverket ville jag
bara sjunka genom jorden. jag ville helt änklet bara dö men ändå höll
jag mitt leande ändå såg jag glad ut. jag gjorde det inte för min skull
untan för mammas för att mamma skulle vara stolt över mig. men
de funkade inte särskilt länge för så fort vi kommit hem så bröt jag
ihopp. jag satte mig i soffan med huvudet i knät och bara grät
jag grät för allt som hänt, för hur snabbt livet tar sina vändningar.
man vet liksom inte var man ska ta vägen. hur allt kan vara så bra
en dag och helt plötslig så sabbas hela ens framtid allt bara dör
precis som en blomma vissnar på hösten, problemet är bara att
en blomma föds på nytt när våren kommer men de kan inte mitt liv
de kommer aldrig läka. i alla fall känns det inte så. jag flyttade i från
min trygghet hos mina vänner, jag rymde till min egen värld och nu
litar jag inte på  någon inte ens mig själv för jag vet aldrig vad jag gör.
jag trodde jag visste vad jag höll på med. men tydligen inte. för en kväll
fick jag ångest jag visste inte vad jag gjorde jag bara blundade för
sanningen, men morgonen efter vaknade jag, jag kännde en smärta
i min vänsta arm jag drog försiktigt med fingertopparna över de jgorde ont.
då började det strama i den högra armen. de var blod på lakanet. jag kolla på min
överarm. på den vänstra var det tre långa sår efter en rakhyvel. jag kolla på den högraarmen
när var det två långa sträk efter en rak hyvel. jag började fundera på varför och de är den svåra frågan varför?
varför jag gör så här och att jag inte mins morronen efter det är mitt innre som tar kål på mig sakta men
säkert bryts min skäl ner till mindre och mindre delar för att sedan försvinna. men jag vill ändå
säga tack till min mamma som fick mig att åka till Farsta för att handla det fick mig att inse
hur mycket jag måste ta tag i allt dehär för att någon gång få tillbaka min själ och självkännsla.
livet är svår och de får man ståut med. minst till man är 45 och har upplevt de mästa. för då spelar ingenting någon roll längre. ibland önskar jag bara att jag hade någon sorts sjukdom som skulle döda mig. jag skulle
göra vad som hälst för att få byta med någon. och jag tror de finns många som skulle vilja byta men nu är det
så att det inte går... så får väll bara fortsätta leva mitt helvete och hitta min väg över kålet... min lilla genväg som ska ge mig det jag förkännar.. hoppas du oxå gör det...

Kram maggie